Black label är ett nytt bluesband med hemvist i första hand i Sörmland, men också med anknytning till Uppsala genom att Uppsalamusikern och pianisten Sven-Magnus Wirbladh ingår i sättningen. Tillika är gruppens debutalbum Classics inspelat i Uppsala.

Och det är en formidabel svensk bluesskiva som dessa fem erfarna herrar levererar. Wirbladh liksom trummisen Edmund Franzén ingick på 1970-talet i uppländska Stardust som hade vissa framgångar i England, de övriga har funnits i en rad olika band på det lokala planet.
På Classics tar de upp arvet från den brittiska bluesboomen i slutet på 1960-talet, med en repertoar som förknippas med namn som Peter Green, Eric Clapton och Cream. Svenska bluesskivor lider ju inte sällan av en viss torrhet, en alltför städad ljudbild, men Black Labels album bärs upp av en tydlig livekänsla och ett levande, organiskt samspel, som ett löst och ledigt kollektivt flöde.
I frontlinjen finns gitarristerna och sångarna Reidar Larsen och Christer Cronholm. Här finns spröda tunna gitarrfigurer. liksom riktigt fet slide i nummer som I can´t hold out och My heart beats like a hammer.
Här finns ärrad hårdkokt bluessång som låter mer svart än vit, medan Sven-Magnus Wirbladh spelar porlande och lite förstrött piano åt Floyd Cramer-hållet, eller lägger en sjudande hammond till gitarrerna.
Black label har valt känsla före perfektion, men spelar också ekonomiskt, och kan konsten att ransonera antalet korus. Flera låtar har ett mjukt gungande boogie- och shufflesväng. Sammantaget har Black label förutsättningar att ta upp konkurrensen med de mer kända svenska bluesartisterna, folk som Rolf Wikström och Totta Näslund.

 

.